en snabb text som jag skrev idag angående mina matproblem, håller på med en ny nu.

Jag trodde jag hade kommit över det, men jag föll tillbaka.

 

Varför duger jag inte för den jag är? måste man förändras för att duga till någonting? Vem finns för mig när jag behöver någon? Jag förtjänar inte att leva, det finns ingenting att leva för. Jag vill bryta ihop, men jag vågar inte, jag är rädd att min kompis (som sover här) ska märka något och det vill jag inte, jag ska låtsas må bra, men jag hoppas det är bättre imorgon, eller rättare sagt när jag har fått några timmars sömn.  Förtjänar någon att må så här dåligt? Jag vet att jag inte ska klaga egentligen, för jag vet att det finns dom som har det 100 gånger värre!

När ska jag våga prata med kuratorn? våga svara på hennes frågor, hon är ju där för att hjälpa mig, vi håller bara på att prata om mitt självförtroende, men det har blivit mer än det som är problemet. Jag mår dåligt psykiskt. Jag kan få lätta andningsproblem, hög puls och vill bara bryta ihop, men det brukar inte gå. Jag vet inte vad som är felet med mig. Ifjol hade jag en vinterdepression, men nu vet jag inte vad jag håller på att få, men jag hoppas hur som helst att jag kan dölja det bättre i år. Jag vill att folk ska tro att jag mår bra, fast jag vill vara ärlig mot mina vänner. Men jag kan inte prata med alla mina kompisar om det. Det är lättare att prata om det med någon annan som mår dåligt, för det är lättare för dom att förstå. Men jag vet faktiskt inte vilka som finns där för mig på riktigt, många säger det, men man kan inte tro på allt och alla. Jag vågar inte heller göra ett självmordsförsök heller, speciellt inte hemma eller på skolan, kanske långt inne i en skog där ingen ser en, för jag vill inte att någon jag känner ska få veta, eller iallafall ingen vuxen. För om någon får vuxen får veta kommer jag bara bli skickad till bup, bli skickad till vårdcentralen eller akuten och ta massa prover, och sen om jag har riktigt otur kommer jag bli inlagd, men jag mår inte tillräckligt dåligt för att bli inlagd egentligen.. Vet inte hur/vad jag ska göra. Ska jag kämpa vidare eller ska jag ge upp? Det är en sak jag tänker på ganska ofta. Är livet värt en chans? förmodligen för jag kommer må bättre imorgon, när jag har sovit en stund, om jag kommer att somna. Vem skulle bry sig om jag dog? många säger att dom skulle, men jag tror inte på tomma ord. Vem skulle bry sig om en tjej med så många kompisar så man kan räkna dom på sina tio fingrar skulle försvinna? (och då har jag räknat med dom som jag inte träffar så ofta, och dom som jag är med på skolan fast jag inte gillar dom så mycket jämt) Jag vet inte vilka som är äkta.

ungefär sådär känns det, om ni förstår^  

Ingen förtjänar att må så jävlal dåligt, absolut ingen! men ändå gör man det. Man mår bara dåligt for no reason, tillslut orkar man bara inte mer, varför blir det så? Varför ska man känna sig fet, oduglig och ensam? Är det verkligen så man ska må? Det är inte så lätt att prata om allt heller som vissa verkar tro, man kan inte prata om allt med vuxna, och ibland finns det inget att säga, ingenting att prata om. Vissa är dock starkare än andra, vissa kämpar medan andra ger upp. Jag vill kämpa men det känns som jag kommer ge upp, kommer falla över kanten om ni förstår vad jag menar. Jag lovar mig själv saker som jag inte vågar hålla. Tänker negativa tankar om mig själv osv. Varför gör man det? Hur kan man börja må så dåligt när man inte har någonting att må dåligt över? Det finns många frågor man aldrig kommer få svar på men det är nog bara att gilla läget och kämpa! Kämpa för din familj och dina vänner! Jag ska försöka och vill att ni också ska göra det! 

Jag vet inte vad som händer med mig, jag som har mått helt okej nu på senaste tiden efter ett tag där allting har varit ett rent helvete, men nu är allting på noll igen. Vaknade och var på dåligt humör, det blev bättre under dagen men sen på kvällen började jag må piss igen. Helt utan anledning också. Har inget självförtroende, men det kan inte vara det som är problemet. Visst det kan vara en del men det är nog långt ifrån allt. Kanske är jag påväg i ett återfall av min vinterdepression jag hade förra vintern? Det börjar väll vara dax för det igen.. Mådde så jävla dåligt, är svårt att beskriva men jag känner ungefär likadant nu. Hoppas bara jag kan dölja det bättre på skolan i år, för jag är nästan 100% säker på att  jag är på väg till samma situation nu. Att jag inte duger till något, har nästan inga vänner, jag kan räkna dom på mina fem fingrar, jag är fet och borde svälta mig själv, mina lår går ihop och min mage är så jävla stor. Jag ger livet några dagar till, men blir det inte bättre så finns det bara en utväg - självmord, men jag hoppas jag inte behöver ta det steget, att falla så ordentligt över kanten, jag vill bara må bra men det är väll för mycket begärt. Blir nog att må dåligt nu, Kommer nog må så jävla dåligt att skolan kommer bli ännu mer haltande, har redan en jävla massa rester som jag inte orkar ta tag i och det kommer nog bli fler, vilket kommer att sluta med arga föräldrar, besök på vårdscentralen för massa prover med en läkare som jag inte gillar, bli skickad till något ställe där jag måste prata med någon man inte kan prata med och massa mer. Det skulle vara värsta mardrömmen, tar hellre livet av mig! 

Sen skulle jag vilja veta vilka som verkligen finns där för mig när jag behöver någon. Jag vet att jag aldrig kommer få något svar på det, har egentligen bara 1,5 äkta vän som jag kan säga allt för, egentligen den ända jag kan prata med.

Hello!

Skapade den här bloggen för att skriva av mig när jag mår dåligt eller bara vill få ut lite tankar, så räkna inte med världens superuppdatering, det har jag min andra blogg till. Den hittar ni hääääär! Men räknar inte med att få några läsare här, för ingen kommer ändå att förstå inläggen haha.

Vi hörs!