So I will pray to you right now
To take away my sin,
Heal away my brokenness
and change this heart again,

Without you I am nothing
but a weak and dying man,
So I will pray to you right now
change this heart again,

What is going through the motions
if my life is still the same,
Everyday's the same old puzzle
all the pieces re-arranged,
And I refuse your help
out of my own selfish pride,
Lord I have so many masks
to cover up and hide,

So I will pray to you right now
To take away my sin,
Come heal away my brokenness
and change this heart again,

Without you I am nothing
but a weak and a dying man,
So I will pray to you right now
come change this heart again,

So I will pray to you my lord
and change this heart again.

Ikväll och inatt har jag suttit och läst olika människors mobbing-historier och hur dom har haft det i skolan och i hemmet. Varenda historia tog ont i mig och fick mig att må dåligt, men det var en historia som gjorde extra ont, den fick mig att öppna ögonen för det jag själv går igenom just nu men har lyckats stöta bort och inte tagit åt mig så mycket av. När hon skrev sin berättelse så kände jag igen mig i nästan varenda ord hon skrev och det var hennes historia som fick mig att inse hur jag egentligen har det på skolan.
När jag kom till min nya skola efter sommarlovet så blev jag accepterad för den jag var. Det kom äldre elever och pratade med mig, smsade mig innan jag visste vem de var. Jag umgicks till och med med hon som jag aldrig har tyckt om. Jag trodde att gymnasiet skulle bli en tid jag skulle uppskatta och trivas i, men så blev det inte. Efter några veckor blev hon som jag umgicks mest med jättekonstig efter en liten incident som skedde med glimten i ögat. Hon blev skitsur på mig och började typ hata mig. Detta gjorde mig egentligen inte så förvånad eftersom att jag egentligen visste hur hon var sen tidigare påhopp hon har gjort mot mig och andra på våran förra skola, men även på Facebook. Hursomhelst så började hon sprida rykten om mig och började få i stort sätt hela skolan att hata mig. Så från att det flesta har kunnat prata med mig och brytt sig om mig, tänkt på mig och faktiskt sett mig som någon som var lika bra till att bara ignorera mig och inte låtsas som att jag existerat eller gett mig massa blickar och snackat om mig när jag inte har hört. Det här gjorde det inte lättare för mig när jag redan har haft en riktig jobbig tid i både livet och förra skolan. Har hunnit gå igenom både depressioner med självskada, självmordstankar och självmordsförsök och anorexi. Jag är inte fri från det än men jag kämpar varenda dag. Det värsta av allt är att hon vet att jag har/har haft det väldigt jobbigt och ändå är allt hon vill att trycka ner mig. Hennes högsta dröm verkar vara att trycka ner mig och få mig att må dåligt. Att jag inte fattade när människor försökte förklara för mig att hon inte var den hon verkade vara. Allt jag sa till svars var "Hon har förändrats" "Jag känner henne bättre än er". Jag var tillräckligt dum nog att tro att vi var vänner så jag försvarade henne när folk försökte få mig att inse att hon bara ville komma åt mig. Att jag var så jävla dum nog att inte förstå när hon har hoppat på mig tidigare, innan vi började i samma klass. Jag hatar att jag inte förstod, jag hatar att jag inte lyssnade på dom som såg igenom situationen på ett annat sätt än vad jag gjorde och jag hatar att jag bara stötte bort dom som försökte få mig att inse. Jag hatar att jag inte förstod vad jag satt mig i för situation. Men egentligen har jag väl ingen anledning till att klaga, jag får väl skylla mig själv eftersom jag var så dum som inte förstod vad som höll på att hända. Nu ligger jag här i sängen efter en sömnlös natt klockan kvart över åtta på morgonen och skriver ett klagoinlägg på en blogg som nästan ingen vet existerar. Ingen kommer säkert att se det här, men om nu det skulle vara någon som skulle hitta hit och orka läsa igenom detta skulle nog den stackars människan bara tycka att jag är fånig som ens orkar nämna i det här, det är bara fåniga problem som jag får skylla mig själv att jag har hamnat i på grund av min egen stupidness.. Nu ska jag prata med en som verkar bry sig om mig iallafall. Hör av mig i ett annat inlägg om vad hon mer har gjort mot mig och vad jag har för åsikter om det.

Snabbgjorde en ny header, bara för att få ett "eget" utseende. Den blev inte speciellt bra men bättre än det förra iallafall. Om nni inte kan se den tryck F5!

Ingen förtjänar att må så jävlal dåligt, absolut ingen! men ändå gör man det. Man mår bara dåligt for no reason, tillslut orkar man bara inte mer, varför blir det så? Varför ska man känna sig fet, oduglig och ensam? Är det verkligen så man ska må? Det är inte så lätt att prata om allt heller som vissa verkar tro, man kan inte prata om allt med vuxna, och ibland finns det inget att säga, ingenting att prata om. Vissa är dock starkare än andra, vissa kämpar medan andra ger upp. Jag vill kämpa men det känns som jag kommer ge upp, kommer falla över kanten om ni förstår vad jag menar. Jag lovar mig själv saker som jag inte vågar hålla. Tänker negativa tankar om mig själv osv. Varför gör man det? Hur kan man börja må så dåligt när man inte har någonting att må dåligt över? Det finns många frågor man aldrig kommer få svar på men det är nog bara att gilla läget och kämpa! Kämpa för din familj och dina vänner! Jag ska försöka och vill att ni också ska göra det!