Känner att jag måste återuppta bloggandet på den här bloggen. Det har hänt så mycket och livet har gått upp och ner. För att kortfatta det kan vi säga så här:

Jag kände mig nästan helt frisk i somras, gick upp kilo efter kilo tills jag stannade på en vikt på 63 kilo. Jag mådde inte så dåligt undertiden förutom mot slutet då jag kände att jag var tvungen att kämpa för att lyckas hålla vikten till sista mötet (vilket jag inte visste att det var) Det mötet behövde jag inte ställa mig på vågen vilket jag tyckte var väldigt skönt eftersom jag hade gått ner litegrann (dock inte speciellt mycket, högst ett kilo) men jag ville inte att mamma skulle få reda på det. När jag hade varit på det där mötet och jag hade blivit utskriven gick allt bara utför. Nu äter jag inte mer än ett mål om dagen vilket är middagen, för den kan jag inte komma undan. Förutom idag, då jag fick vara hemma från skolan för att jag sa åt mamma att jag mådde illa och det kändes som jag behövde spy, vilket var sant. Däremot ångrar jag mig lite för jag åt mer än jag brukar, har ätit lite frukost som gjorde mig en skål med naturell yoghurt och havreflingor, men jag kunde bara äta några tuggor innan det tog stopp, jag kände mig så fet och äcklig. Vad gör jag med mig själv egentligen?! Varför äter jag om jag vill gå ner i vikt? Jag blir tjock och kommer gå upp om jag äter! Jag skulle nog haft farit till skolan iallafall så jag skulle slippa den där extra måltiden..

Här har ni en mobilbild på min frukost som jag inte klarade av att äta upp..

Då har man fått en diagnos också..

Jag orkar inte med det här längre, Jag vill bara ge upp. 

Men jag vill ändå kämpa, kämpa in i det sista.

Jag vet att om jag inte kämpar så blir jag inlagd i Umeå, och det vill jag inte. Då skulle livet förstöras, jag skulle tappa utbildning och hade tappat kontakten med mina kompisar.

Jag ska kämpa fast det är jobbigt. Ångesten kommer, ångesten går, men när den är för jobbig kommer saxen fram. Det är så skönt men det blir bara värre av det egentligen, jag vet, men när det blir för jobbigt går det inte att låta bli. Gått upp i vikt har jag också gjort, 2 hg på en vecka, jag blir bara större och större och jag mår bara sämre och sämre. Jag vill gå ner i vikt, men jag går bara upp när jag äter som jag gör. Dom säger att jag äter för lite när jag själv tycker att jag äter för mycket.

Hur mycket ska man behöva äta egentligen? 

Dagen började med att jag försov mig ungefär en halvtimme. Jag skyndade mig upp och gjorde mig klar på 50 minuter, måste vara rekord, haha. Jag hann till och med gå till skolan.

Skolan var väl som vanligt, umgicks med mina kompisar och åt ingen lunch. Eller jag drack faktiskt ett glas vatten.

Jag kan inte äta, speciellt inte på skolan. Det känns som alla tittar på mig och tänka/säga "Titta så mycket tjockisen äter". Jag tycker att det är nog jobbigt att äta hemma, så hur tror ni då att det är på skolan?

Jag äter inte frukost eller lunch, det ända jag äter är lite middag.

Jag var förresten på BUP i måndags. Mamma hade tagit kontakt med dom när hon hade fått ett samtal av skolkuratorn. Att jag hade matproblem, jag åt mindre än vad jag brukade.

Mötet på BUP gick faktiskt ganska bra, dom ställde bara olika frågor. Nästa möte ska jag träffa en läkare också, inte pepp på det alltså, för då kommer dom säkert väga mig och kolla mitt BMI. Usch vad pinsamt, dom kommer få veta hur tjock jag är. Dom kommer tycka att jag är jag är jättetjock! Fast det är inte så konstigt för jag är ju det..

Tillbaka till dagen.

På kvällen vid halv sex så frågade mamma om jag hade ätit frukost, och nej det hade jag ju inte. Sen frågade hon om jag hade ätit lunch, och nej det hade jag ju inte heller. Då blev hin typ sur och började säga massa saker. 

Sen kom pappa in och då fick han höra vad vi pratade om, och då började han skrika och svära åt mig.

Jag gick upp gråtandes, mamma ropade på mig men hon fick komma upp till mig. Då började hon skrika åt mig också. Hon var väldigt nära ansiktet på mig. Dom vägrade lyssna på mig och dom skrek åt mig båda två - Nerifrån hallen. Jag "skrek" tillbaka uppifrån men dom vägrade lyssna på mig.

Jag blev så jävla förbannad, gick in på mitt rum och grät hur mycket som helst.

När jag hade nyätit lite gröt skulle dom ha mig arr äta hamburgare och pommes frites också. Hur fan tänkte dom då?! Hur tror dom jag ska orka det när jag har nyätit mig mätt?! Nu har det gått flera timmar sedan jag åt och jag är fortfarande supermätt! och dom försökte tvinga i mig mer mat.

Jag äter inte om jag inte är hungrig, jag vägrar att gå upp i vikt. Jag är redan så tjock som jag är. Jag skulle få panik om jag gick upp i vikt.

Sen sa mamma att om jag inte äter tre mål om dagen i helgen skulle hon ringa BUP på måndag klockan 8.00 och be dom lägga in mig. Men man lägger väl inte in någon som inte är underviktig? Jag är för frisk för att läggas in.

Jag vill inte bo kvar med mina föräldrar heller. Efter allt som har hänt nu den senaste tiden. Jag orkar inte mer, det är ju något varje dag. Sen är jag väldigt känslig också, jag tål inte speciellt mycket.

Funderade faktiskt på självmord också efter det som hade hänt, jag orkade inte mer.

en snabb text som jag skrev idag angående mina matproblem, håller på med en ny nu.

Jag trodde jag hade kommit över det, men jag föll tillbaka.

 

Varför duger jag inte för den jag är? måste man förändras för att duga till någonting? Vem finns för mig när jag behöver någon? Jag förtjänar inte att leva, det finns ingenting att leva för. Jag vill bryta ihop, men jag vågar inte, jag är rädd att min kompis (som sover här) ska märka något och det vill jag inte, jag ska låtsas må bra, men jag hoppas det är bättre imorgon, eller rättare sagt när jag har fått några timmars sömn.  Förtjänar någon att må så här dåligt? Jag vet att jag inte ska klaga egentligen, för jag vet att det finns dom som har det 100 gånger värre!

När ska jag våga prata med kuratorn? våga svara på hennes frågor, hon är ju där för att hjälpa mig, vi håller bara på att prata om mitt självförtroende, men det har blivit mer än det som är problemet. Jag mår dåligt psykiskt. Jag kan få lätta andningsproblem, hög puls och vill bara bryta ihop, men det brukar inte gå. Jag vet inte vad som är felet med mig. Ifjol hade jag en vinterdepression, men nu vet jag inte vad jag håller på att få, men jag hoppas hur som helst att jag kan dölja det bättre i år. Jag vill att folk ska tro att jag mår bra, fast jag vill vara ärlig mot mina vänner. Men jag kan inte prata med alla mina kompisar om det. Det är lättare att prata om det med någon annan som mår dåligt, för det är lättare för dom att förstå. Men jag vet faktiskt inte vilka som finns där för mig på riktigt, många säger det, men man kan inte tro på allt och alla. Jag vågar inte heller göra ett självmordsförsök heller, speciellt inte hemma eller på skolan, kanske långt inne i en skog där ingen ser en, för jag vill inte att någon jag känner ska få veta, eller iallafall ingen vuxen. För om någon får vuxen får veta kommer jag bara bli skickad till bup, bli skickad till vårdcentralen eller akuten och ta massa prover, och sen om jag har riktigt otur kommer jag bli inlagd, men jag mår inte tillräckligt dåligt för att bli inlagd egentligen.. Vet inte hur/vad jag ska göra. Ska jag kämpa vidare eller ska jag ge upp? Det är en sak jag tänker på ganska ofta. Är livet värt en chans? förmodligen för jag kommer må bättre imorgon, när jag har sovit en stund, om jag kommer att somna. Vem skulle bry sig om jag dog? många säger att dom skulle, men jag tror inte på tomma ord. Vem skulle bry sig om en tjej med så många kompisar så man kan räkna dom på sina tio fingrar skulle försvinna? (och då har jag räknat med dom som jag inte träffar så ofta, och dom som jag är med på skolan fast jag inte gillar dom så mycket jämt) Jag vet inte vilka som är äkta.

ungefär sådär känns det, om ni förstår^  

Ingen förtjänar att må så jävlal dåligt, absolut ingen! men ändå gör man det. Man mår bara dåligt for no reason, tillslut orkar man bara inte mer, varför blir det så? Varför ska man känna sig fet, oduglig och ensam? Är det verkligen så man ska må? Det är inte så lätt att prata om allt heller som vissa verkar tro, man kan inte prata om allt med vuxna, och ibland finns det inget att säga, ingenting att prata om. Vissa är dock starkare än andra, vissa kämpar medan andra ger upp. Jag vill kämpa men det känns som jag kommer ge upp, kommer falla över kanten om ni förstår vad jag menar. Jag lovar mig själv saker som jag inte vågar hålla. Tänker negativa tankar om mig själv osv. Varför gör man det? Hur kan man börja må så dåligt när man inte har någonting att må dåligt över? Det finns många frågor man aldrig kommer få svar på men det är nog bara att gilla läget och kämpa! Kämpa för din familj och dina vänner! Jag ska försöka och vill att ni också ska göra det! 

Jag vet inte vad som händer med mig, jag som har mått helt okej nu på senaste tiden efter ett tag där allting har varit ett rent helvete, men nu är allting på noll igen. Vaknade och var på dåligt humör, det blev bättre under dagen men sen på kvällen började jag må piss igen. Helt utan anledning också. Har inget självförtroende, men det kan inte vara det som är problemet. Visst det kan vara en del men det är nog långt ifrån allt. Kanske är jag påväg i ett återfall av min vinterdepression jag hade förra vintern? Det börjar väll vara dax för det igen.. Mådde så jävla dåligt, är svårt att beskriva men jag känner ungefär likadant nu. Hoppas bara jag kan dölja det bättre på skolan i år, för jag är nästan 100% säker på att  jag är på väg till samma situation nu. Att jag inte duger till något, har nästan inga vänner, jag kan räkna dom på mina fem fingrar, jag är fet och borde svälta mig själv, mina lår går ihop och min mage är så jävla stor. Jag ger livet några dagar till, men blir det inte bättre så finns det bara en utväg - självmord, men jag hoppas jag inte behöver ta det steget, att falla så ordentligt över kanten, jag vill bara må bra men det är väll för mycket begärt. Blir nog att må dåligt nu, Kommer nog må så jävla dåligt att skolan kommer bli ännu mer haltande, har redan en jävla massa rester som jag inte orkar ta tag i och det kommer nog bli fler, vilket kommer att sluta med arga föräldrar, besök på vårdscentralen för massa prover med en läkare som jag inte gillar, bli skickad till något ställe där jag måste prata med någon man inte kan prata med och massa mer. Det skulle vara värsta mardrömmen, tar hellre livet av mig! 

Sen skulle jag vilja veta vilka som verkligen finns där för mig när jag behöver någon. Jag vet att jag aldrig kommer få något svar på det, har egentligen bara 1,5 äkta vän som jag kan säga allt för, egentligen den ända jag kan prata med.